Pizza och jag

Om pizzans historia kan man läsa i Sydsvenskan. Men när det kommer till mig och pizzans genomfart, är historian helt annan. Jag var mest van vid pizzan som vi brukade göra på lördagarna hemma hos mina föräldrar. Degen gjordes av mjöl, lite jäst, vatten och smör och så salt. Degen breddes ut i en långform och på den hälldes en blandning av krossade tomater, finskuren lök, oregano och lite salt. Sen kom baconskivor, skinka eller tonfisk - beroende på vilket humör vi var på. Sen massor av riven ost och pizzakrydda. In i ugnen på 15-20 minuter. Serverades med sallad.

Min första pizza ute på en restaurang var en helt annan historia. Jag och min kompis var inne i storstaden Göteborg och vi gick in på en pizzeria i slutändan av Avenyn. Jag ville ha en pizza vid namn Rimini och min kompis valde något i stil med Vesuvio. Så lite på som möjligt var hennes melodi. Redan vid beställningen rättade servitören mig när det kommer till uttalet av pizzans namn och sen fick jag höra detta även vid leveransen till vårt bord. Men det var en god upplevelse och hela pizzan slank ner. Det var en pizza med havets läkerheter på och jag är väldigt förtjust i havets goda saker.

Nästa gång åt jag en pizza med en klasskompis på vår rast och då beställde vi en Quattro Stagioni, som vi delade på. Hon var inte så stor i magen, som jag är. Så det blev liksom en halv upplevelse. Men idag är det andra bullar som gäller. Familjepizzor, kebabpizzor, pizzor med ägg, kyckling och annat gott har slunkit ner.

Pizza är ju så hiskeligt gott!